Kan vi verkligen förutsäga vem som kommer att skada sig?

Inom idrott och fysioterapi har vi länge försökt hitta tester som kan tala om vilka personer som löper större risk att skada sig.

Det låter rimligt. Om vi hittar en svaghet, stelhet eller asymmetri borde vi kanske kunna åtgärda den innan personen skadar sig.

Problemet är att det nte verkar vara så enkel.

362 professionella fotbollsspelare testades

Bakken och medarbetare undersökte 362 professionella manliga fotbollsspelare från 14 lag. Spelarna genomförde 9+ screening battery, som består av 11 olika tester av bland annat rörlighet, stabilitet, balans och rörelsekontroll.

Därefter registrerades spelarnas träning, matcher och skador under två säsonger.

Totalt registrerades 526 skador hos 203 spelare.

Frågan var enkel:

Kunde resultaten från testerna förutsäga vilka spelare som senare skulle skada sig?

Svaret blev nej.

Testresultaten kunde inte på ett användbart sätt skilja de spelare som senare skadades från dem som inte gjorde det. Enkelt uttryckt var testets förmåga att förutsäga vem som skulle skadas ungefär lika bra som att gissa.

Forskarna kunde inte heller hitta något gränsvärde som på ett användbart sätt visade vilka spelare som hade högre respektive lägre risk att skada sig.

Betyder det att tester är värdelösa?

Nej.

Ett test kan vara mycket användbart för att beskriva hur en person fungerar just nu.

Jag kan exempelvis upptäcka nedsatt styrka, begränsad rörlighet, balansproblem eller en tydlig skillnad mellan höger och vänster sida. Det kan vara relevant när jag undersöker en person och planerar träning eller rehabilitering.

Men det är något helt annat än att säga:

"Eftersom du har den här avvikelsen kommer du att få en skada."

Det steget är betydligt svårare.

Skador påverkas av många saker samtidigt: tidigare skador, träningsbelastning, återhämtning, styrka, ålder och själva situationen där skadan inträffar, för att nämna några.

Och hur är det med ett "kort ben" eller en sned rygg?

Om någon exempelvis har 1–2 cm skillnad i benlängd, står lite snett eller har en asymmetri betyder fyndet inte automatiskt att personen kommer att få ont eller skada sig i framtiden.

Bakken-studien undersökte inte detta specifikt, men den visar ett viktigt problem med screening:

Att hitta en avvikelse är inte samma sak som att kunna förutsäga en framtida skada.

Därför tycker jag att ett fynd alltid måste sättas i sitt sammanhang.

Har personen besvär? Hur fungerar personen? Vad klarar kroppen av? Hur tränar personen? Och finns det faktiskt anledning att göra något åt fyndet?

Det är betydligt mer relevant än att försöka göra en helt symmetrisk kropp av oss alla.

Referens:
Bakken A, Targett S, Bere T, et al. The functional movement test 9+ is a poor screening test for lower extremity injuries in professional male football players: a 2-year prospective cohort study. British Journal of Sports Medicine. 2018;52:1047–1053.